Det blev en ny resa till Polen . . .

men denna gång i sorgens tecken, men även i kära glada möten.
Tyvärr är det alltid så att släkten träffas som mest vid begravningar.
Men ordspråket säger : Glädje och sorg går hand i hand =  Sant.

Kvällen innan min flygresa den 5 september

blev det riktigt vackert.

Denna vy mot norr, över ängarna och skogsbrynet ser vi hos oss,

 somrarna med vacker solnedgång

andra tidpunkter kan vara lika magiska,

ingen himmel är den andre lik

någonsin.

Denna himmel är väl inget märkvärdigt 

men ändå speciell.

Jag ser höstliga toner på himlavalvet och inser

att hösten gör sitt intrång.

Mot väster är det denna vy,

denna kväll en lätt dimma som börjar höja sig.

Det kändes precis som om naturen höll andan

och då gjorde jag det också.

Tyst stilla lugnt, och så fridfullt vackert

vem vill bo i en storstad.

Polen har 38 miljoner invånare, 4 gånger mer än i Sverige så det blir mer liv

och rörelse vart man än går. Givetvis fler bilar - olyckor.

Jag gick en promenad
och såg denna klängros som jag även kikat på innan
när jag var här sist i juni.

En remonterad ros med svag doft,

den är ljuvlig.

Kan man se med blotta ögat vad detta är för någon slags ros

eftersom det finns tusentals ros sorter på vår jord.

Det irriterar mig när namnet saknas,

själv är jag dålig på ros namn eftersom de har svår uttalade namn särskilt de franska.

Jag är glad att jag kan namnen på mina 

egna få rosor.
Den här skulle jag vilja äga.

Begravningsbyrån i samhället har en stor fin byggnad

där de även äger en blomsterbutik.

Gabin har 5 blomsterbutiker nu, när jag var i Polen som barn 

i slutet av 50-talet fanns det ingen.

Jag minns att många kom till min moster Maria som hade vackra rosor 

och köpte direkt från hennes trädgård.

De kunde få plocka rosorna eller andra blommor själva

av vad de önskade.

Många började så småningom plantera själva i sina trädgårdar

men det var inte det viktigaste i ett hushåll då.

Efter kriget fattades  ALLT. 

Begravnings huset har även en liten 'kyrklig lokal'
 man kan även kalla det kapell eller samlingslokal för eventuella
 'sista hälsnings' böner och sånger m.m.
En kvinna sjöng och spelade på gitarr flera mycket vackra sånger
som jag aldrig hört innan.
Det tyckte jag var mycket vackert gripande och enkelt.
Sedan tog vi alla farväl av kära Teresa.
Men själva begravningsakten hölls dagen därpå på kyrkogårdens kapell.
Kapellet var som en mindre kyrka, lagom stort med lagom
dekorationer vid altare och fönster.
Men blommorna var många.
Man kände sig mer närmare och närvarande både den döda
och gemensamt med sina släktingar.

Nedanför byggnadens trappa fanns en vacker plantering som jag

blev förtjust i.

Väldigt smakfullt gjort.

I mitten stor 'tant Eva' med sina kära släktingar

som hon inte träffat på många år.

Tomek min förste släkting som jag träffade året 1956 i Sverige.

Vi är kusiner, våra mammor var syskon.
Givetvis har vi träffats många gånger under åren,
mest var nog åren på 70-talet.

När vi nu äntligen träffades ville jag bara pussa och krama honom hela tiden.

Min käre lille Tomek nu har även du blivit en äldre herre,

men en stilig och rakryggad man.

Tomek och frun Hannia är advokater, de driver en egen 'byrå' med flera
 anställda, där även deras ende son Arek och hans fru jobbar.

Vilken intressant familj,

Tomek och Hannia har 4 barnbarn,

så nog händer det saker hos dem har jag hört berättats.

Kusin Zidde och Hannia.

Även de hade mycket att prata om efter begravningen.

Kyrkogårdarna i Polen är enorma med sina stora vackra gravstenar,
men de blir bara större och större.
De som sysslar med allt inom begravningar
de blir rikare och rikare.

Ja det är deras tradition att så ska det vara, men i mitt tycke

 absolut inget jag önskar mig.
Jag vill ha det enkelt, helst strö askan för vinden i skogen om man får.
Har  människorna levt ett enkelt stilla liv varför måste de ligga
i ett mausoleum då.
För mig känns det som om de tävlar vem som har det största och vackraste . . . . .
Kyrkan håller befolkningen i ett hårt grepp också.

Men vad har jag för rätt att kritisera,
ursäkta, jag bara luftar min tankar.

Men visst är blomdekorationerna vackra

och enormt stora.

Jag beställde en mindre bukett.

En duktig florist tog sig tid för mina förklaringar hur jag ville 

ha mina blommor m.m.

På mindre än 3 timmar innan begravningen fixade hon detta

fast hon hade andra kunder också.

Det kallar jag service.

Jag och min lille pojke Slawek.

Hans mor Teresa var min kusin som lämnade jordelivet.

Jag gillar honom verkligen, han är snäll, rolig och en duktig kock.
Jag måste gå en kurs hos honom.

Det han kan, kan inte jag.

Jag som verkligen gillar att skriva har helt plötsligt tappat 'sugen'.

Jag har så mycket att göra både ute och inne

som jag alltid tagit med en 'klackspark', allt har varit roligt och jag har

 inte känt en inre tvång till något.

Bara tagit dagen som kommit med ett leende,

men helt plötsligt så bara försvann

lusten till allt.

Vad jag gör ute nu är bara att sitta och prata med Herman och hönorna.

De försöker muntra upp mig, men icke det går,

men aldrig trodde jag att man kunde ha så kul tillsammans med

 sina höns,

'ha ha ha'  ja de är verkligen roliga.

Vår katt ser man inte röken av på dagarna.

Så jag gosar med dem i stället.

Kram/ Eva