onsdag 29 oktober 2014

Blad faller ner som tårar . . . .

en efter en faller de ner och lägger sig som en varm matta på gräset.
Jag tycker det är vackert där de ligger, men löven blir liksom för många,
så man måste räfsa upp lite.
Det blir en hel del över till maskarna ändå, vi räfsar aldrig kliniskt rent, *fniss*




För två veckor sedan såg det ut så här, men bilden förändrades för varje dag.



Då stod trädgårdsmöblerna fortfarande framme och några soliga dagar gjorde
att vi satt där med en mugg kaffe och te.



Barnbarn med flera under olika dagar fram till denna veckan har avlöst varandra
med att räfsa och träffa oss farmor.farfar, mormor o morfar .
Förvånande att de bara ville räfsa frivilligt -- men de kanske har samma 'sjuka' som jag,
För jag kallar den 'räfsasjukan',  *fniss*



Ja, jag gillar att räfsa, men det skadar inte att få lite hjälp ändå.



Av lönnträdet blir det väldigt mycket löv, men jag vill ändå ha detta trädet kvar.
Är tacksam för att svärfar planterade lönnen (troligen i början på 60-talet),
kanske någon av närmaste släkt har bättre koll på det än Rolf.




Denna syn är den vackraste på hösten här på gården enligt mig.




Hade himmeln varit klarblå och solen riktigt skinande då hade lönnen
brunnit som en eld.
Men nu blev det inte så dessa dagar vi räfsade, men det kommer väl fler med åren.
Flera solrosor kämpar med att få slå ut, men jag undrar om de orkar göra det.





Idag körde Rolf lövhögarna till skogen, resten som faller ner får då
som sagt maskarna.




Jaha så här stod jag och glodde när han krattade upp och inget kunde jag göra
mer än glo, men jag fick frisk luft.
Som man ser kryckor, varför ! ?  Äsch, egentligen en bagatell som urartade sig.
Förra veckan fick jag ont i knäet, jag hade inte gjort något, alltså 'latmasken'
som kröp ut.
Det blev värre för varje dag, jag trodde det skulle bli bättre men det blev tvärtom.
Igår tisdag till min läkare där hon sände mig omedel-bums till akuten, de trodde propp
eller cysta. Som tur inget av detta, utan inflammation i knä och någon muskel,
det gjorde så jä... ont, kunde inte stiga ner på benet, minsta rörelse höll jag på att svimma.
Givetvis en massa prover, morfinspruta där bak, som gjorde mig både yr, illamående
och lullig. Men det viktigaste var att värken mildrades, tiden blev bara 5 tim. på akuten.
Så nu en två veckors medicin kur, jag ska röra mig måttligt -lagom är det Svenska ordet.
Kryckorna är min 'livboj', känner att jag måste använda dem tills det värsta är över.





Då skulle hösten vara slut enligt mig, alltså oktober ut,  men se vad jag fann !
Javisst smultron, som kanske inte är så söta nu men ändock så växer de.



Idag pratade SMHI om hur varmt det är i Sverige, ja underligt är vädret !
Men så har det väl nästan varit i alla tider - att vädrets makter kan ingen rå på.

Må väl/ Eva














söndag 26 oktober 2014

Har du sett en sådan katt . . . .

en vanlig 'medel svensson bonnakatt' ? !  Säkert har du det !
Men inte min (vår) katt mer än på bild. Ja det är en mysig, rolig, knepig,
klok och dum katt.
Han heter Sixten, när han gör en rivstart blir det snabbt som blixten.
Han gillar också min groda som är en 'vetevärmegroda', han får låna den ibland.


Särskilt när jag har använt den och grodan fortfarande är varm,
då spinner han så det låter som ett spinneri,  *fniss'
Sixten dumbom säger jag rätt ofta i ett speciellt tonläge, då vet han precis
vad som gäller.
Han blir inte glad när jag tar grodan ifrån honom, det ansiktsutrycket säger många
människo- ord om man kan läsa kattspråket, hi hi hi . . . .


När Sixten lägger sig på denna stol, då vet vi vad som gäller.
- Han vill vara ifred - stör mig inte - rör mig inte - denna plats är endast för mig.
Här tillsammans med de grekiska katt-kuddarna, (handmade i Poros 1990)
och det Svenska äkta fårskinnet och nallen är det mysigt gott att vara.
Sixten är ingen sällskapskatt, helst inga småbarn med höga röster,
då sticker han och gömmer sig, även när man får gäster är han inte villig att visa sig.
Nä det ska vara lugn och ro med bara husse och matte.



Ofta är Sixten borta över nätterna, men han är nog inte så långt hemmifrån.
På landet finns det många 'hemliga' sovplatser, dem använder han när det är
musjakt säsong.
Men den jakten verkar vara året om och Sixten trivs ute i det fria och friska luften.
Han är gladast när vi är i trädgården och jobbar, då vill han också vara med, helst busa
och skrämma slag på mig med ett hopp på ryggen. När jag illvrålar, då fnissar han . . .

Sixten dumbom vad gör du nu, låt nu bli småfåglarna, gå och fånga möss i stället.
Hmm . . . ser ni blicken, vad säger den ? ! Just precis . . . . katt-språket är inte så svårt.




Det hände liksom så att: Sixten smyger på en blåmes som sitter och dricker vatten
i den skålen.
Fågeln är lite skymd av att det ligger en hortensiablomma där, men han ser att det
rör sig där.
Katten smyger närmare och gör sen ett lång hopp upp mot skålen, missar förstås fågeln
men får en rejäl vattenskvätt rätt i ansiktet, sen gör han en blixtrivstart, ha ha ha . . . .
Jag vrålskrattar för det var veckans roligaste *miss*.
Nu var det min tur att fnissa Sixten, hi hi . . . . och det var inte lika kul, tyckte han.




Lilla Blåmes så fin du är, stackars dig som flög in i fönsterrutan.
Det händer liksom dagligen att småfåglarna flyger in i fönstren, de får en lätt hjärnskakning,
ligger still en stund och flyger iväg sen. Ibland måste jag rädda dem från katten,
när han är på gång precis där de ligger.
Denna lille lyfte jag upp och satte på en rosgren, han var lite vimmelkantig
men klarade sig bra.
Jag passade på att ta några närbilder som jag annars inte kan ta eller få i detta skick.
Min kamera Canon är bara 5x zoom.
Men viktigast är att jag gillar att fotografera.


Vilken härlig vecka är på gång, full-rulle med barnbarn som kommer och hälsar på,
i olika omgångar. Vänner och bekanta med sina barn som ska räfsa löv.
För det är den årliga 'räfsar-klubben', som ska träffas och ha det trevligt.

Min Header inte är som jag riktigt vill ha den, jag ska lära mig fixa själv.
Åhnej nu har jag 'fjepplat' bort alla mina bloggar jag läser, hur har jag lyckats med det ? !
Nu blev jag både ledsen och arg, grrr . . .

Må väl/ Eva













torsdag 23 oktober 2014

En liten promenad i bokskogen . . . .

framåt kvällningen i söndags, det hann vi också med innan hemfärd.
Det prasslar så skönt när man går på löven, jag gillar bokskogen på hösten.
Men givetvis är våren nr.1 för mig.



Den här platsen heter Vallsnäs udde, se kartan så förstår man lite mer hur det ser ut.
Vallsnäs camping är en lugn fridfull mysig liten camping.




Alla ni som är det  'resandefolket' på sommaren,  ja som har husbil -vagn m.m.
och beser er i Sverige, detta är en plats ni måste komma till.
Liten mysig badplats, naturskön omgivning av bokskog.




Jag pekar på Lockabäck, där bor Rolfs kusin och där finns farföräldrar-gården.
Dessa trakter är välkända för honom, på 50-talet var släkten större och man umgicks
flitigt på den tiden.



Vi har varit här många gånger på somrarna för ett antal år sedan,
det har då givetvis varit att bada och njuta de varmaste dagarna på året.
Då var ju alltid dottern Tina med oss, nu har även hon sitt egna liv.






Ville man ha något sånär lugn och ro var detta rätta platsen.
Andra badplatser var ofta överfulla med folk på högsommaren, men aldrig här.



På den lilla bokskogsudden växer det blåbär och det är så mysigt att gå runt här.



Jag lovar att ingen blir besviken.
Lustigt att inte fler folk har hittat hit till denna lilla idyll.




Skymningen kom smygandes och gjorde så att kamerablixten gick på
när jag tog denna bild.
Därför blev trädkronan ljusare.


Jag mötte en man ute med sina Golden retriver hundar, de var jätte fina o mysiga,
alla ville nosa och gosa med mig och jag med dem, *fniss*
Jag fick klappa och gulla med dem.




Flera olika aktiviteter finns här för både stora och små.
Även en vedeldad bastu.



Restaurang Vallsnäs - ligger vackert precis vid sjön Unnen, ny sen år 2012.


Vallsnäs udde är en riktig pärla, det tycker vi och det tyckte Lina och Annie också.
De smög på oss hela tiden, men vi låtsades inte se dem, hi hi . . .

Må väl/ Eva




















onsdag 22 oktober 2014

Släkten är störst . . . . .

i Långaryd med omnejd och är världens största kartlagda släkt.

Tillhör du Långarydssläkten ?  Ja då är vi släkt ! 
Så trevligt då, det visste vi inte . . . .
Men jag Eva är bara ingift i denna släkt - sitter på en liten liten kvist,
långt långt upp på yttersta ekens gren. Jag syns knappt, men jag är dock ändå där.

Den som är intresserad av att veta mera, googlar bara på Långarydssläkten.








I lördags på våran utflykt med barnbarnen hamnade vi här också,
denna släktgårds-ruin ligger på samma väg som vi körde på från Bockshall stenen.
Denna stuga är givetvis inte den ursprungliga 'stamfaderstugan' som släkthistorian handlar om.
Men den ligger precis mitt emot den gården och har säkert varit bostad till andra
grenar av släktingarna. 





Flickorna tyckte det var mysigt här och när vi kikade runt som bäst då kom
några hönor trippande, de tittade förvånat på oss och vi på dem.
Så härligt för dem att få springa lösa, det får inte våra hönor hemma,
bara för att räven smyger omkring där.
Vackra var de också, en sort som vi gärna hade velat ha.





Så fick jag se den här söta busken med de 'bulliga' blommorna
 som många av bloggarna har i sin trädgård, men inte jag. 
Jag har hela tiden önskat mig denna ? buske.
Den här hade förväxt sig, vet inget om vem som äger stugan
men det ska jag ta reda på så kanske man kan få
ta något skott från stället,
det vore trevligt.




                           Jag säger ofta att här har 'tidens tand' passerat.


 
Rolf minns platsen som barn, särskilt när hans mor Alva var rädd att han skulle trilla ner i vattnet.       
För det var faktiskt och är mycket djupt i Höljeryds - ån, (Kvarnström).                  



Det var ju så på den tiden att man utnyttjade alla vattendrag - fall, för att driva
olika slags fabriker. Så vart man än kommer i vårt land finns många sådana minnes platser.




Jag och flickorna var på väg ner för att titta på vattenfallet, men vi vände.
Det var alldeles för halt att ta sig ner, ingen av oss hade lust att åka kana på rumpan ner.




Vi hade gärna velat ha en liten göl hemma intill vårat hus, här stod vi och var lite avundsjuka.




Sen åkte vi och hamnade i S.Unnaryd, här mitt i samhället parkerade vi
och flickorna undrade vad vi skulle göra här.




Men sedan såg de den lilla skylten Café och undrade om det fanns några goda bakverk här.




Visst fanns det 'gofika' för 'kakmonstren', hi hi hi . . .
Caféet hade till och med redan pyntat med 'halloween' grejer.
Fy så äckligt kolla på 'spindelnätsgardinen' en stor fet spindel,
jag tål inte ens de konstgjorda, ryssssssss . . . .
Men tjejerna fnissade, det gjorde INTE jag.




Caféet är även en loppisaffär. Min vän Rosa hade säkert sagt en lumpbod, *fniss*




             Men jag tycker det var trevligt att få titta på alla dessa nostalgi saker.



                                   Oj vilken snygging han har fått tag på,  *fniss*



Visst ser töserna lite skrämda ut, undra om de har sett något otäckt bakom någon gardin.
Bakverket de åt var till och med spökligt och gott.
Det var dagens 'fika' överraskning för dem, även för oss som inte visste det där med halloween.




Man kunde givetvis köpa något om man ville ha något.





                                Den här vill jag ha, så gullig vovve, en riktig sötnos.

Så säger du alltid farmor när du ser alla hundar, sa Lina och Annie,
hmm . . .  det stämmer.


Pojken i bilen är nog lite orolig att jag ska ta hans vovve ifrån honom.
Ja det var mycket . . . . . nära.
Pojken är också söt.



Men måste de ha så mycket hår i ögonen, de kan ju inte själva fösa bort det.
Öronen var häftigt stora på den lilla vovven.
Visst är den väl gullig och han heter Chivas.


Dagen var inte riktigt slut ännu, vi körde en runda till, skulle bara . . . .

Ha de fint/ Eva