fredag 10 oktober 2014

10 år av saknad . . . .

men inga år gör minnen svagare. Kära lillasyster Irma du lever vidare i mitt
(våra) hjärtan.
Jag åldras men inte du, när jag talar till dig och du svarar, är det bara jag som hör dig.
Vilken tur för mig, nyligen sa du till mig på skarpen att jag verkligen behövde få ner
den där 'gravidmagen', men inte alltid så lätt kära syster.
Jodå sa du, ge dig ut och spring i skogen så får du känna så skönt det är . . . . .
Ja du gillade att springa - men inte jag - att gå - går väl också bra . . . .



Se så lycklig, glad och vacker hon var, det är så jag minns dig.
Men självklart inte alltid.




Ja så gick jag en runda i skogen, jag behöver väl inte börja springa på direkten.
Du sprang många olika lopp, både i Göteborg (där du bodde) och Stockholm m.m.
Sen hade du dina egna favorit platser att jogga i som bakom Botaniska trädgården
och slottskogen förstås.




Jag stannar upp flera gånger och ser upp i skyn, precis som du brukade göra,
när vi var i tonåren och vallade schäferhunden Barri, (han var fars hund).
'Man behöver inte glo på hunden när den skiter' sa du, han måste få göra
sina behov ensam.
Så titta upp i träden och njut,  ja ja eller ta lite bilder.





Jag var redan då mycket intresserad av att fotografera, även om dåtidens
kamera var enkel.
Fast en lådkamera på 50-talet var egentligen inte enkel . . . . .
Bilderna blev också bara i svart vitt, men ändå.
Du var alltid mitt objekt, jag beordrade dig att göra si och så,
du suckade men lydde, konstigt nog . . .




Ja du gillade hösten, inte bara när solen sken och gjorde naturen gyllene skön,
utan även när det var riktigt busväder.
Som denna dag en stund i skogen,  precis en sådan höstdag som du gillade,
blåsigt, ruggigt, lite solstrimmor som kikar fram och löven som flyger runt
som småfåglar i vinden.



Denna ros (gråsten) slog ut idag, lustigt för inte är det ett toppen väder.
Den ska jag skära av och sätta på din grav och tända ett ljus,
hoppas inte vinden släcker lågan.




                                         Som doften av rosor
                                            en sommardag
                                          Det står lilla Syster
                                            kring ditt minne
                                      Och bilden av Dig är en
                                              stjärna så klar
                                           Som tändes och ler
                                                  i vårt sinne
                                            Du lämnade livet,
                                             vi stannade kvar
                                        Men djupt i vårt hjärta
                                                     Du bor.






Jag vet inte vem som skrivit denna dikt, men den hade jag valt till minnes-annonsen.
Alltså den fanns i begravningsbyråns pärm, utan namn.
Det kändes som den var skriven direkt till mig, från mig till min syster.
Om jag hade kunnat få ihop några rader i sorgen, då hade den blivit exakt så här.
Irma var alltid intresserad av himlavalvet, ofta stod hon på kvällarna och blickade
upp i skyn.
Ja hon räknade stjärnorna såklart,och månen var hon riktigt betagen i.



Ikväll kommer mina barndomskamrater, det blir ett riktig tjejkväll med käring snatter, *fniss*
Så är livet, glädje och sorg går hand i hand.

Trevlig helg önskar/ Eva








13 kommentarer:

  1. Gud vad sorgligt😢Kicki

    SvaraRadera
  2. Jag vet hur det känns, har också en saknad syster. Fastän det närmar sig 35 år sedan .
    Så vackert du skriver och minns.
    Hoppas ni får en riktigt mysig kväll, du och dina "lekkamrater"!
    Kramar från Finas mammis

    SvaraRadera
  3. JA, saknaden efter våra nära och kära är svår. Min bror avled för 6 år sedan. Saknar honom enormt mycket.
    Kram och trevlig helg!

    SvaraRadera
  4. Så vackert du skriver och minns din syster. Hennes glada leende på bilden berör verkligen, och jag förstår din saknad, även om jag inte har några syskon. En sådan saknad går aldrig över, man kommer alltid att minnas vissa uttryck, vissa episoder. Och som du skriver, sorg och glädje går hand i hand. Det är nästan på dagen exakt tre år sen jag miste min barndomsvän, som var som min syster. Fastän vi visste att den dagen skulle komma, man är aldrig beredd, det är aldrig rätt tillfälle att säga de där orden. Men på något vis så finns hon ju ändå med hela tiden, som du pratar med din syster, ja så gör jag också med henne. Det har hänt att när jag satt blommor på hennes grav också skällt lite på henne, det var ju så onödigt.
    Å du...det är inte så illa med en Sixten istället för en Zambo! Djur över huvudtaget, det gör tillvaron betydligt trevligare och det är alltid någon som blir glad när man kommer hem...och inte lämnar de så mycket smutstvätt efter sig heller!!
    Hoppas du får en riktigt trevlig och rolig kväll, det behövs!!
    Kram kram

    SvaraRadera
  5. Ja visst går glädjen och sorgen hand i hand! Så fint du skriver om din syster, förstår att du saknar henne.
    Önskar dig en riktigt trevlig kväll med vännerna!!!!
    Kram Lena

    SvaraRadera
  6. Du har väldigt fina minnen av din syster. Även om man saknar en person, så måste man leva vidare och skratta och ha kul. Du gör alldeles rätt. Kram

    SvaraRadera
  7. Det finns något som övervinner sorgen det är glädjen att minnas ,du har minnen av din syster att glädjas åt .Jag har inga syskon min man har en syster som bor i Sverige och han hade en bror som omkom i en trafikolycka som 24 åring han skulle ha fyllt 50 nu . Ha så trevligt ,ikväll ,Nette

    SvaraRadera
  8. Skriver som de andra ovan....vilket fint inlägg om dig och din saknad efter sin syster. Jag är också ensamt barn men saknar så mina fina föräldrar som inte längre finns med mig. Kram

    SvaraRadera
  9. Så vackert och känslosamt du skriver! Och vilken vacker ros som så passande slog ut till din systers minne!
    Önskar dig en fortsatt fin helg!
    Varma kramar
    M.E

    SvaraRadera
  10. Så fint du skriver om din syster.
    Så sorgligt, förstår att hon gick bort alldeles för tidigt . Så fin på bilden.
    Dikten är underbar.
    Kramar Anncathrine

    SvaraRadera
  11. Älskade min moster. Jag pratar oxå med henne ibland o vi hade nåt, jag o Irma för hon sa alltid att hon skulle stanna kvar. Kanske var det hon som sa åt mej att sakta ner när jag körde bil häromkvällen. Och rätt som det var stod det en älg framför mej.
    //Knatten

    SvaraRadera
  12. Förstår din saknad... du har mist så många nära och kära den här tiden på året och det är klart att detta påverkar. Du skriver så varmt och fint och dikten till din syster är helt underbar.
    Jag älskar hösten som du vet, men jag skulle nog sakna de andra årstiderna om de inte fanns. Tycker om alla årstider - hösten mest och så våren... och sommaren när den inte är för varm... och vintern är också fin... i alla fall när det är riktig vinter med snö, några minusgrader och sol.
    Ha det gott vännen!
    Kram

    SvaraRadera


  13. Saknaden efter en anhörig känns när man blir påmind om vissa saker. Det kan vara en plats, en blomma, ett moln
    som seglar förbi ja, bara en tanke. Det är ett fint inlägg du skrivit.
    Min son dog för 6 år sedan. Saknad gör ont ibland. Men livet går vidare. Det finns mycket att glädja åt.
    Ny vecka - önskar dig en fin sådan.
    Kram Viola

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar så blir jag glad.