Bokskog och kalkbrott . . . .

blev vårat nästa 'besök' i måndags. På väg ner från Halleberg
lyste bokskogen illgrön, ja det gjorde nästan ont i ögonen.
Solens sken gav givetvis löven 'extra allt', man var hänförd.

Vi brukar besöka bokskogar i Skåne när vi hälsar på dotter i Ängelholm.
Kullabygden har en fantastiskt natur de också.
Men i år blev det Halleberg vid Vänern.

Finns det nånting vackrare på våren än en nyutsprungen bokskog  ? ! ?
Det räcker att jag tittar på bilden så vill jag 'gå in i den'  . . . . .

Inte så långt i från den vackra bokskogen finns det historia att titta på.
Längst hela Hunnebergsbrantens fot finns gruvschakt och kalkugnsruiner kvar.

Vi har varit här förut, men jag ville hit igen, detta är mycket spännande,
eftersom jag gillar stenar i alla dess sorter, former . . .

Tankarna kommer alltid om hur folk fick slita för brödfödan på den tiden.
Men det var lika för alla mer eller mindre . . . .

Man får gå in på egen risk heter det . . . .
Allt kan hända om man har otur . . . .

Rolf är ingen risktagare men här blev han visst modig och gick in längre
än han vågade, hi hi . . .
Kolla bara 'taket' vilken lyster . . . .

Vattnet speglar sig upp på kanterna av skiffern, det blir en sagovärld . . .

Här skiner solen in en bit och ger extra fina skiftningar.

Lite läsning för mina tyska bloggvänner, Marlise och Brigitte.

Kalkbränningen längst Hunnebergs-branten startades under andra delen av 1700-talet.
Den sista ugnen revs ut 1950.

Dessa bilder på klipporna är då utanför berget och de är hur vackra som helst.
Även här är det farligt att vistas . . . .

År 1799 är det inristat i stenen.

På andra sidan av kalkbrottet finns denna ovanliga ek.
Gubbarna Krister och Rolf pratar väl ålder på eken . . . .

Efter denna historielektion åkte vi hem till Krister och Ulla.
Karlarna fick grilla och vi gjorde ramslök/spenat-soppa till förrätt.

 Givetvis smakade soppan
fantastiskt gott och vi var ju
förfärligt hungriga efter den långa utflyktsdagen.

Från deras trädgård ser man 'Trollhättebron', eller heter den Götaälvsbron ?

Här sätter jag punkt för våran tredagars vistelse i Trollhättan.
Även om vi har hittat på mer de dagarna blir det allt för denna gång.

Tack för allt, Ulla och Krister.

Må väl alla, kram/ Eva

Ett barndomsminne för Rolf är denna jättestenen, Bockshall,

i S. Unnaryd Hallands län, Lockabäck heter hans fars- föräldrars gård.
Då brukade familjen köra förbi denna platsen som då var storskog,
men efter alla stormar är det nu ett 'planterat hygge' eller hur ska jag förklara.
Förr i barndomen var det väldigt roligt att gå igenom denna trollskog,
han har många trevliga minnen från platsen.
Nu ser man flyttblocket från Höljerydsvägen men det är bara 20 meter dit.
(väg mellan Långaryd - S. Unnaryd)

Vi hade barnbarnen i helgen (Lina o Annie) och något kul måste ju hittas på.
Så igår lördag tog Rolf ut oss på 'sin hemliga utflykt', där jag och töserna inte varit.
Det är alltid kul med nya mål särskilt om de är hemliga.
Vädret var gynnsamt för en åk-tur och promenad, inget regn förrän framåt kvällen.

     Jag ser ett ansikte i den stora stenen, ett öga, näsa, en ihopknipen mun.

Flickorna tyckte detta var skitkul, sen började de fråga om det blir någon 'fika'. . . .
Jajamen ! ni får vänta lite, den fikan blir också på en hemlig plats . . . .

Man behöver inte göra så märkvärdiga 'saker', naturen bjuder alltid på något annorlunda.
Givetvis blev jag förtjust i denna Bockshall

Rolf läser följande >  ett citat från Ny Smålands beskrivning 1914.

"Här på sluttningen av en hög backe finns det 6 m. höga flyttblocket Bockshall.
Den är ungefär 30 m. i omkrets vid jorden, ganska jämntjock och fyrsidig.
Blockets övre yta är jämn. Ovanpå detta är två andra stenblock uppresta,
det ena i sydvästra- det andra i nordvästra hörnet. Båda blocken är i det
närmaste lika stora, bildande en kub med 12 dm. sida, samt tar upp ungefär
hälften av grundstenens övre yta. Det sistnämnda blocket har blivit uppallat
medels två andra stenar så att en liten grotta har bildats med öppningen mot öster.
På det återstående av grundstenens övre yta kan flera personer få plats.
Det hela ser rätt vådligt ut."
Nog kan man förstå att stenbildningen gett upphov till många spekulationer.
Är det ett verk av människohänder eller ? Eller har man här i forntiden haft någon
samlingsplats med heligt syfte ? "   (Slut citat)

Vågar du Lina klättra ända upp dit ? ! Hade jag varit i din ålder hade jag givetvis
testat detta.
Men idag ska vi inte utmana ödet med stövlar och slibbriga stenar.

På baksidan går det att klättra upp på stenen. Lina prövade och kom upp en liten bit.
Men sen förbjöd vi henne, det får bli ett annat väder vid klättring.

Ännu när Johan Larsen i Bockshult var 80 år kunde han svinga sig upp på stenen.
Han visste sedan ungdomen exakt var det fanns grepp och stöd för händer och knän.

Jag skriver någon rad i den så kallade gästboken, gissa vilka har varit här mest ? !
Alldeles riktigt,  Danskar, Tyskar och vi,  hi hi . . . .

Som så många andra stora flyttblock har även detta en sägen knuten till sig.
I Ny Smålands beskrivning kan man också läsa följande:

På S.Unnaryds Klockargårds ägor, på ett ställe ett stycke från kyrkan som kallas
Sohlwarfven, finns fem stora stenar som i forntiden och ännu idag kallas
jättestenarna,  (jättehallarna).
Tyvärr så åkte vi inte dit och tittade fastän vi var i närheten. Vi spar det till annan gång.

Fornsägen lyder - "När i kristendomens början Unnaryds kyrka var byggd
och klockorna i tornstapeln hördes, skall en jätte stått på ett berg en mil från Unnaryd,
kallat Bockshall, och fått höra klockorna ringa och blev därföre förargad,
tog berörde fem stora stenar av hälleberget och kastade mot Unnaryds kyrka
i tankarna att förstöra den, men kastet missade kyrkan".

Säkert finns det fler liknande sägner från andra platser, men vad gör det . . . .

Ja så gick det till i sägnernas tid.  Det kommer mera från våran utflykt i lördags.
I kväll måste jag lägga mig i tid, ska upp tidigt för jag och mina vänner fd. kollegor
ska åka till Ulricehamn i morgon bitti och hälsa på en annan kollega.

Må väl/ Eva

Plantering av en mark-krypande barrväxt . . .

blev det denna dag, men vi hämtade den i torsdags i Norrahammar där Jennie (barnbarn)
bor med Cristian och lill- prinsen Leonard.
Rolf sågade ner flera träd som skulle ge mera rymd i deras trädgård.
Jag ville ha flera barrväxter men de var alldeles för stora att ta med.
Men en av dem fick han upp och den fick han in i bilen med 'nöd och näppe'.

Barrbusken var mycket tyngre än vad man kunde tro. Men den här lilla 'gubben'

han är starkare än två.

Sen fick 'trädet' ligga i badkaret, hi hi . . . (låter lustigt) och dra till sig vatten,
(ja det är ett badkar utomhus) förstås.
Jag visste inte riktigt var vi skulle gräva planteringshålet, men efter en stund
funderandes bestämde vi oss.
Med mycket möda och stort besvär fick vi dra busken på en 'säckakärra' mot 'målet'.

Rolf har redan tagit fram fågel- matarhuset - fåglarna kom som ett skott och kikar in på godiset.

Vi får hoppas att den "platta granen" kommer att trivas där.
Vet inte vilket ord som passar den bäst, barrbusken, markkrypandegran m.m.

Namnet på busken är Fågelbogran  --  kuddgran.

Växter är oerhört dyra och det förstår man, jag är glad att vi kunde få hem den.
Nu har ju inte busken kostat oss något, men man hoppas den klarar sig ändå
i vår lilla skog.

Platsen borde vara passande för den, de stenar som ligger där har legat där hela tiden.
Den ena ligger förankrad i jorden, den har vi bara fixar till lite.
Den andra fick vi upp ur jorden men den ska ligga precis där ändå, har tänkt sätta
Påskliljor vid den stenen. Den lägre ska få lökar som krokus eller pärlhyacinter,
hoppas . . . . att de får vara ifred för rådjuren.
Jag ska göra ett försök i år, det blir ju så vackert och trevligt till våren.

Våran 'stengård' har vi jobbat med hela året, stundtals med längre uppehåll.
Dessa trädgårdsmöbler var inte planerade, men vi 'hittade bordskivan' på vår tomt
och bestämde ta fram den till användning.

Så det här är då grillplatsen med naturens egna material, stenbord och stolar av ek.
Stolstubbarna är också tunga, inte lätt att börja möblera om här.

Om vi har slitit . . .  ja det kan man säga - inte bara vi utan traktorn också,
utan traktorn hade det inte gått alls. Ja i varje fall inte på två personer.
En del stora fina platta stenar har vi satt upp som vindskydd. nej det ska inte se ut som
en kyrkogård, för rosor och andra växter ska nämligen växa och dölja lite av dem, hoppas jag.

När jag tvättade stenen med högtryckstvätt fick vi se detta.

årtalet 1846 är hugget in i stenen, häftigt.

Jag som då älskar stenar i olika former gillar då förstås detta bordet som
är 170 x 100 m.
Säkert har denna sten legat framför det gamla huset som fanns här innan man
byggde det stora boningshuset 1890.

Nu börjar 'stengården' ta form, men vi gör lite då och då när 'andan faller på'.
Det finns självklart mycket kvar att göra, men det 'värsta är redan klart'.
Denna blåsiga dag var egentligen mycket skön att jobba på, inga mygg kunde
antasta oss.
De sista veckorna var bedrövliga, vi ville göra så mycket för vädret var ju toppen,
MEN dessa förb . . . . . svarta stickmygg gjorde många med oss halv eller helt galna.
Så fort man visade sig ute blev man attackerad av myggen, inga medel hjälpte.
Men idag tackade jag för denna blåsiga dag och hoppas myggen dog en frostnatt i veckan.

Rolf har även gjort en 'ljugarbänk' av ek (såklart), men den är inte klar.
Han håller på att fila på den lite då och då, både med motorsåg och yxa m.m.

Varsågoda alla läsare, en vacker höstbukett att njuta av.
Må väl/ Eva

Vädrets makter hindrade oss inte . . . .

från att gå ut i naturen. En ramsa säger ju att det inte finns något dåligt väder,
utan bara dåliga kläder. Så nu var vi rustade till max med paraplyer och regnställ.

Sen åkte vi iväg till Släthults Kvarn, bara ett antal kilometer ifrån där vi bor.
Tina och Paul (dottern med sambo) är här i två veckor och hälsar på.
Så vi måste ut och visa honom lite sevärdheter i Sverige.

Som vanligt blir jag stående och beundrar vackra stenar i skogen.
Ja stenar finns det gått om i Småland.

Dessa är då sprängstenar, verkligen supervackra. Paul menar att även de på Irland
har massor av stenar, ja jag vet väl det . . . . .

Hur många år ska det ta innan sprängstenarna blir överväxta med mossa ?
För visst är det super vackert med mossa som tagit över denna stora sten.
Det var riktigt trollskt i skogen här.

Här i Släthults Kvarn donade vattnet fram i ett 'vansinnigt' skådespel.
Vi förstod ju detta efter allt regnande på sista tiden.

Jag och Rolf var ju här förra hösten när det var invigning av den nya skogsvägen
till Kvarnen. Då var det inte mycket vatten i ån, men vädret var toppen.
Idag var det precis tvärtom, väldigt mycket vatten men sämre väder.

Men det viktigaste är ändå att det alltid är lika fridfullt och mysigt varje gång
man kommer hit. Men man kunde inte föra ett samtal här för det galna vatten dånet.
Men vi var ju inte heller på något  'kafferep' här.
Nä vi hade ingen fika med oss, konstigt . . . .

Hmm . . . . ja det var inte bara jag som ville fotografera här.
Dessa stenar har också varit nakna en gång i tiden.

Vi skulle bara göra ett kort besök här, men som vanligt blev det längre, konstigt . . .

En gång för länge . . . .  sedan fanns här ett sågverk, det är det enda som är kvar av den.

Inga paraplyet behövdes användas tack vare att vi tog med oss dem.
Men när vi gick därifrån kom de första dropparna, så jag drog upp luvan,
jag vet annars vad en droppe kan bli, ett skyfall på några sekunder.

Väl hemma gick jag in för att fixa kvällsmaten, de andra skulle gå och se
vatten-flöderna vid våran gamla kvarn i skogen.
Ja här var det precis lika 'dånigt',  bäcken hade blivit en älv.

Ja nästan kan man säga,  men skådespelet var fantastiskt sa de.
Hujedamej, gå bort ifrån kanten Paul.

Senare fick vi se en annan vacker målning på himlen.

Jag blir alltid lika fascinerad av regnbågen när jag ser den.

Alla dagar äro uppbokade med 'saker' vi ska göra när Tina o Paul är här.
Men det är ju bara roligheter.

Kram/ Eva