fredag 22 februari 2013

Bästa vänner kan även djuren vara.


Djur är lika beroende av sällskap som människor.  När vi människor inser hur fantastiska
djuren vi delar planeten med är,  förstår vi att de oxå kan känna empati,
även med djur av andra arter.

Här är berättelsen om Taxen och griskultingen.



En iskall natt föddes en mycket lyckosam gris på en halmbädd i en ladugård
i West Virginia.  Pink var verkligen mycket liten. När han föddes trodde varken
Johanna Kerby som hjälpte suggan den natten, eller hennes man  och dottern
som tittade på, att den lilla kultingen skulle klara sig utanför mammans livmoder.
Men som tur var fick Pink chansen att leva tack vare hjälp från ett mycket oväntat håll.

Pink föddes som den siste av elva kultingar och det syntes genast att han skilde sig från syskonen.
Grisar brukar ha ögonen öppna när de föds och det tar bara en liten stund innan
de kan gå och dia. De väger vanligtvis ett och ett halvt kilo. Pink vägde mindre
än ett halvt kilo och öppnade inte ögonen. Han var bräcklig, praktiskt taget kal
och pep bara ynkligt. "Han bara låg i boxen", berättar Johanna, 'och försökte inte
gå eftersom han var för svag.'  Hon la honom vid mammans spenar, men han
försökte inte dia. Efter en stund började de starkare syskonen knuffa bort Pink
från bädden eftersom de ville bli av med den svagaste konkurrenten.
Då fick Johanna en idé. Familjens hund, en röd dvärgtax-tik som hette Tink,
hade alltid varit vänlig mot folk och visat moders-instinkt mot andra djur.
Och hon var särskilt förtjust i grisar.
Tink hade nyligen fått två valpar, men den ena var dödfödd och det märktes att
hon var påverkad  av det.
Johanna bestämmde sig för att sammanföra Tink och Pink och se om hunden
accepkterade kultingen.
Tiken tog lika bra hand om gris-kultingen som om valparna.
'Hon blev heltokig av glädje när vi lät Pink komma ner i valplådan.
Först slickade hon honom noga och bet till och med av resten av navelsträngen',
berättar Johanna. Sedan stoppade hon in Pink under hakan för att hålla
honom varm. Och när det var dags för de andra valparna att dia puffade
hon fram Pink mot spenarna med nosen.





Pink knöt an till Tink och började dia och familjen Kerby blev så lättade.
'Tink tog mycket väl hand om honom, det verkade faktiskt som om han var hennes
favorit', säger Johanna.
Eftersom Pink fick sådan specialbehandling var han snart ikapp sina syskon,
men han verkade inte ett dugg intresserad av att komma tillbaka till grisarna.
Han hörde hemma ibland hundarna och busade och brottades med valparna om
det var hur naturligt som helst.
Pink blev så småningom större än sina valp-syskon.

Vilken underbar liten berättelse, eller hur ?! 



Jag fick en bok av min dotter Maria, det är 47 berättelser om osannolik vänskap mellan DJUR.
                                                          

Alla vill och behöver vi kärlek, även djur.

Kram och kärlek till alla mina nära, och vänner.

Ha en vilosam helg, det ska jag och mannen ha.
:))  Eva













11 kommentarer:

  1. Visst är djuren människans bästa vän och ett stort sällskap att ha även om jag kan dra en harang när jag snubblar över någon av dem eller när jag måste ute och leta rymlingar. Har alltid haft djur och kan inte tänka mig att vara utan dem.
    Berättelsen ovan är riktigt gullig.
    Ha en fortsatt fin helg
    Kram Susanne

    SvaraRadera
  2. vilken gullig historia
    ha en skön dag
    maggan

    SvaraRadera
  3. En härlig historia! Djur är underbara, har svårt att tänka mig vara utan husdjur, skulle vara väldigt tomt! Om några år, när vi blir pensionärer och flyttar till hus (Småland) så vill jag ha hund oxå, tills dess får det räcka med en katt!
    Ha en trevlig lördagkväll!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det var en underbar historia. Tänk, som naturen kan vara ibland.
    Hej från Törnrosa

    SvaraRadera
  5. Vilken fantastisk historia... så rörande... blir lite rörd faktiskt - helt underbart :)
    Du har helt rätt angående "mitt" fönster - här hemma finns inte några persienner... bara en rullgardin i sovrummet... och inga grannar :) Fönstret på bilden var mitt fönster på jobbet...
    Kram

    SvaraRadera
  6. vilken gullig berättelse:)

    Mobilen är lämnad till mor så nu finns den att hämta i Hånger! kram

    SvaraRadera
  7. Åh, vilken underbar historia och dessutom inte så ovanlig som man tror! Det är ofta som hundar får ta hand om andra små djur som på något sätt blivit av med sin mamma eller varit överflödiga i en för stor kull. Helt fantastiskt - och det är helt klart att djur kan både ha känslor och känna empati. Sen skiter jag i vad så kallade "förstå-sig-påare" till professorer eller docenter som "har forskat i saken" och som sen uttalar sig om att det inte går att bevisa! Jag bara säger; skaffa dig ett husdjur själv så förstår du!!

    SvaraRadera
  8. Så fin text och roliga bilder. Hoppas helgen varit bra.

    SvaraRadera
  9. Va gulligt, och jag har blivit så blödig när det gäller djur så jag tycker synd om dom även om dom har det bra. Gulligt med den fina historien. Kramar Agneta

    SvaraRadera
  10. Nauuw, vilken fin historia! Vilken tur för lille Pink att han blev omhändertagen av sin nya mamma! Man kan ju undra hur det gick för den sen bara, blev det en griseknoen av den, som uppförde sig som en hund...

    SvaraRadera
  11. Hamnade precis här hos dig. Vilken jättefin historia, sådan där som gör att man får ett stort och lyckligt leende i ansiktet. Ha det fint/Annelie

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar så blir jag glad.