Ett barndomsminne för Rolf är denna jättestenen, Bockshall,

i S. Unnaryd Hallands län, Lockabäck heter hans fars- föräldrars gård.
Då brukade familjen köra förbi denna platsen som då var storskog,
men efter alla stormar är det nu ett 'planterat hygge' eller hur ska jag förklara.
Förr i barndomen var det väldigt roligt att gå igenom denna trollskog,
han har många trevliga minnen från platsen.
Nu ser man flyttblocket från Höljerydsvägen men det är bara 20 meter dit.
(väg mellan Långaryd - S. Unnaryd)

Vi hade barnbarnen i helgen (Lina o Annie) och något kul måste ju hittas på.
Så igår lördag tog Rolf ut oss på 'sin hemliga utflykt', där jag och töserna inte varit.
Det är alltid kul med nya mål särskilt om de är hemliga.
Vädret var gynnsamt för en åk-tur och promenad, inget regn förrän framåt kvällen.

     Jag ser ett ansikte i den stora stenen, ett öga, näsa, en ihopknipen mun.

Flickorna tyckte detta var skitkul, sen började de fråga om det blir någon 'fika'. . . .
Jajamen ! ni får vänta lite, den fikan blir också på en hemlig plats . . . .

Man behöver inte göra så märkvärdiga 'saker', naturen bjuder alltid på något annorlunda.
Givetvis blev jag förtjust i denna Bockshall

Rolf läser följande >  ett citat från Ny Smålands beskrivning 1914.

"Här på sluttningen av en hög backe finns det 6 m. höga flyttblocket Bockshall.
Den är ungefär 30 m. i omkrets vid jorden, ganska jämntjock och fyrsidig.
Blockets övre yta är jämn. Ovanpå detta är två andra stenblock uppresta,
det ena i sydvästra- det andra i nordvästra hörnet. Båda blocken är i det
närmaste lika stora, bildande en kub med 12 dm. sida, samt tar upp ungefär
hälften av grundstenens övre yta. Det sistnämnda blocket har blivit uppallat
medels två andra stenar så att en liten grotta har bildats med öppningen mot öster.
På det återstående av grundstenens övre yta kan flera personer få plats.
Det hela ser rätt vådligt ut."
Nog kan man förstå att stenbildningen gett upphov till många spekulationer.
Är det ett verk av människohänder eller ? Eller har man här i forntiden haft någon
samlingsplats med heligt syfte ? "   (Slut citat)

Vågar du Lina klättra ända upp dit ? ! Hade jag varit i din ålder hade jag givetvis
testat detta.
Men idag ska vi inte utmana ödet med stövlar och slibbriga stenar.

På baksidan går det att klättra upp på stenen. Lina prövade och kom upp en liten bit.
Men sen förbjöd vi henne, det får bli ett annat väder vid klättring.

Ännu när Johan Larsen i Bockshult var 80 år kunde han svinga sig upp på stenen.
Han visste sedan ungdomen exakt var det fanns grepp och stöd för händer och knän.

Jag skriver någon rad i den så kallade gästboken, gissa vilka har varit här mest ? !
Alldeles riktigt,  Danskar, Tyskar och vi,  hi hi . . . .

Som så många andra stora flyttblock har även detta en sägen knuten till sig.
I Ny Smålands beskrivning kan man också läsa följande:

På S.Unnaryds Klockargårds ägor, på ett ställe ett stycke från kyrkan som kallas
Sohlwarfven, finns fem stora stenar som i forntiden och ännu idag kallas
jättestenarna,  (jättehallarna).
Tyvärr så åkte vi inte dit och tittade fastän vi var i närheten. Vi spar det till annan gång.

Fornsägen lyder - "När i kristendomens början Unnaryds kyrka var byggd
och klockorna i tornstapeln hördes, skall en jätte stått på ett berg en mil från Unnaryd,
kallat Bockshall, och fått höra klockorna ringa och blev därföre förargad,
tog berörde fem stora stenar av hälleberget och kastade mot Unnaryds kyrka
i tankarna att förstöra den, men kastet missade kyrkan".

Säkert finns det fler liknande sägner från andra platser, men vad gör det . . . .

Ja så gick det till i sägnernas tid.  Det kommer mera från våran utflykt i lördags.
I kväll måste jag lägga mig i tid, ska upp tidigt för jag och mina vänner fd. kollegor
ska åka till Ulricehamn i morgon bitti och hälsa på en annan kollega.

Må väl/ Eva

Den grå vardagen kan oxå vara vacker . . . .

även om solen lyser med sin frånvaro. Dessa bilder är tagna vid  'Rasjön'.
Den ligger på vägen strax innan Bondstorp, sen kör vi mot Taberg och Norrahammar.

Här har vi kört många många gånger nu, på väg till Jennie med familj.
Varenda gång precis när vi passerat denna lilla plats säger jag att här borde vi stanna
och kolla läget, för det verkar så mysigt. Men aldrig har vi liksom hunnit,
det har bara varit framåt som räknats.
Så nu blev det äntligen av i tisdags.

Platsen bara dyker upp  'ett tu tre' vid en vägkrök och man får parkera en bit
längre fram.
Egentligen hade vi inte tid nu heller,  *fniss*
Men jag sa: STOPP stanna nu eller aldrig, åtmindstånde kan vi väl pausa i 5 minuter.
Det blev mer, självklart, ja nästan en halv timma för här var det verkligen jätte mysigt.

Precis där på bild, var det mycket nära att jag gjort årets sista dopp,  med kläderna på.
Det hade Rolf gärna velat se, men vad hade man gjort då (inga extra kläder med).
Ja vända och åka hem, vad annars . . . .
Den förbaskade stenen låg lös men jag rättade till den så att inga andra 'drullputtar'
skulle råka göra samma gir (undanmanöver) som jag.
Det kanske är bara jag som är bra på snabba vändningar, hmm . . . .

Platser man aldrig varit på blir alltid så intressanta och spännande tycker
i varje fall jag.
En lugn fridfull härlig plats, här måste vi stanna till fler gånger säger Rolf.

Här finns tre små stugor och man undrar vem som äger och använder dessa,
kanske några fiskare som har turen att kunna vara här.

                   Sådana gamla dörrar gillar jag. 'Tidens tand' har nött på det.

                        Fastän allt är slitet grått ser det ändå vackert ut.  

Hemma på gården tänder jag ljus i olika lyktor.

Det blir så mysigt i 'stengården'.

                              Dessa ljushållare är egentligen mer för innebruk
                           men jag har flera hängandes i träden och tänder dem
                                                      när vädret tillåter.

Så i helgen blir det nog inga ljus tända där eftersom det har utlovats regn.
Lina och Annie ska vara hos oss i helgen så då måste vi hitta på något kul barnbarnen.

Trevlig helg/ Eva

Leonard är vår käre lill-Prins.

Den 21 oktober blir han 18 månader. Han är ett riktigt charmtroll killen.
Alltid goe och glad, men givetvis kan även han ha en dålig dag.
Att få sitta själv på vuxenstolen det är kul, för han har ju blivit stora killen redan . . .

Gammelmormor (gmm) Eva hade bullar med sig och det gillar han verkligen.
Men han äter ju inte bullar varje dag, men det händer då och då . . . .

särskilt när gmm Eva kommer på besök och då brukar hon ha nybakade bullar med sig.

Vilka ungar är det som inte gillar bullar ? ! ?

Mamman Jennie hon målade stolsben, hon har varit målarmästare den sista tiden.
Jennie har målat tak, väggar och golv på övervåningen så nu svischar hon penseln så fint.

Leonard knackar på fönstret och vinkar till gammelmorfar Rolf,
han vill gå ut och hjälpa honom i trädgården.

'Gammelmorfar du kan lägga lite grenar i min skottkärra,' säger Leonard  (tror vi).

Det blir mycket ved av träden som jag sågat ner, säger Rolf  (tror jag), *fniss*

Sen lämnade vi Rolf i trädgården och åkte in till stan (JKP) och shoppade.
Vart vi än vände oss så hade butikerna redan börjat 'bunkra upp' med julsaker,
(nä usch).
Vi var hemma vid 21- tiden och det må jag säga vilken hemsk tråkig väg att köra
i mörkret.

Må väl/ Eva

Välkomna Lili & Susie, Kicki, Karin och Gun.

Ja detta är namnet på våra fem nya 'pullor'.
Inköpta på marknad den 27 sep, (som kycklingar) men nu hönor med tofsar på benen.
Vilken sorts ras vet vi inte, ännu, det finns ju så många, men vi ska kolla på 'nätet'.
Varför fick hönorna just dessa namn ? !
Jo, de namnen bara ploppade upp, fem samanhållande tjejer på 80-talet var just dessa.
Dottern Madelen (Kicki) hennes bästisar Karin och Gun och deras stora idoler
Lili & Susie.
Jag kan se skillnaden på dessa hönor också, de två som är lika är Lili & Susie.

                                    Det här är Kicki, idag var hon lite sur på mig . . . .

                                   Det här är Karin, lugn och fin liten höna.

Här är de samlade på samma bild, det var inte lätt att få dem att posera,
de yrade runt som 'pullor' brukar göra.
Men de riktiga tjejerna på 80-talet de kunde minsann posera.
Det skulle tas bilder stup i ett, ändå fanns inte mobil-telefoner och att ta en 'selfie'
var inte 'upptäckt', *fniss*
Men däremot gör väl deras barn det nu . . . . .

 Två fönster finns också i 'huset', mot söder och väster.

Rolf  är så mån om sina 'pullor', han fixar och 'donar' för att de ska få
det fint varmt och bra till vintern.
De är inte tillsammans med de andra hönsen och tuppen.
De ska få en egen utegård oxå så småningom.

När solen kikade in genom fönstret sprang de genast fram mot 'solhörnan'
och gottade sig där.
Ja precis så gjorde tjejerna på 80-talet, att sola och bli bruna var nr 1, för dem.

 


Sen hälsar vi på 'blomhönorna' och tuppen Herman, så fort de ser skymten av Rolf
springer de fram till honom. Han kan ju ha något gott med sig, t.ex. maskar som han
grävt upp. Ja tala inte om hur bortskämda de är, jag brukar skoja och säga att;
'ska du inte tugga maten åt dem också', hi hi hi . . . .

Förra lördagen fick jag en bukett sommar blommor av Berith (svägerska)
och ännu står dig sig så bra, fastän självklart de börjar bli 'tuffsiga'.

En ny vecka är på gång och min lilla agenda börjar fyllas på igen.
Pensionärsbion måndagar em.är populärt, det är ett trevligt sätt att träffa bekanta på.
Eftersom det alltid blir 'fika' efter filmen, som bion bjuder på.

Tack alla för rara kommentarer om minnet efter lilla syster Irma.

Må väl/ Eva

10 år av saknad . . . .

men inga år gör minnen svagare. Kära lillasyster Irma du lever vidare i mitt
(våra) hjärtan.
Jag åldras men inte du, när jag talar till dig och du svarar, är det bara jag som hör dig.
Vilken tur för mig, nyligen sa du till mig på skarpen att jag verkligen behövde få ner
den där 'gravidmagen', men inte alltid så lätt kära syster.
Jodå sa du, ge dig ut och spring i skogen så får du känna så skönt det är . . . . .
Ja du gillade att springa - men inte jag - att gå - går väl också bra . . . .

Se så lycklig, glad och vacker hon var, det är så jag minns dig.
Men självklart inte alltid.

Ja så gick jag en runda i skogen, jag behöver väl inte börja springa på direkten.
Du sprang många olika lopp, både i Göteborg (där du bodde) och Stockholm m.m.
Sen hade du dina egna favorit platser att jogga i som bakom Botaniska trädgården
och slottskogen förstås.

Jag stannar upp flera gånger och ser upp i skyn, precis som du brukade göra,
när vi var i tonåren och vallade schäferhunden Barri, (han var fars hund).
'Man behöver inte glo på hunden när den skiter' sa du, han måste få göra
sina behov ensam.
Så titta upp i träden och njut,  ja ja eller ta lite bilder.

Jag var redan då mycket intresserad av att fotografera, även om dåtidens
kamera var enkel.
Fast en lådkamera på 50-talet var egentligen inte enkel . . . . .
Bilderna blev också bara i svart vitt, men ändå.
Du var alltid mitt objekt, jag beordrade dig att göra si och så,
du suckade men lydde, konstigt nog . . .

Ja du gillade hösten, inte bara när solen sken och gjorde naturen gyllene skön,
utan även när det var riktigt busväder.
Som denna dag en stund i skogen,  precis en sådan höstdag som du gillade,
blåsigt, ruggigt, lite solstrimmor som kikar fram och löven som flyger runt
som småfåglar i vinden.

Denna ros (gråsten) slog ut idag, lustigt för inte är det ett toppen väder.
Den ska jag skära av och sätta på din grav och tända ett ljus,
hoppas inte vinden släcker lågan.

                                         Som doften av rosor
                                            en sommardag
                                          Det står lilla Syster
                                            kring ditt minne
                                      Och bilden av Dig är en
                                              stjärna så klar
                                           Som tändes och ler
                                                  i vårt sinne
                                            Du lämnade livet,
                                             vi stannade kvar
                                        Men djupt i vårt hjärta
                                                     Du bor.

Jag vet inte vem som skrivit denna dikt, men den hade jag valt till minnes-annonsen.
Alltså den fanns i begravningsbyråns pärm, utan namn.
Det kändes som den var skriven direkt till mig, från mig till min syster.
Om jag hade kunnat få ihop några rader i sorgen, då hade den blivit exakt så här.
Irma var alltid intresserad av himlavalvet, ofta stod hon på kvällarna och blickade
upp i skyn.
Ja hon räknade stjärnorna såklart,och månen var hon riktigt betagen i.

Ikväll kommer mina barndomskamrater, det blir ett riktig tjejkväll med käring snatter, *fniss*
Så är livet, glädje och sorg går hand i hand.

Trevlig helg önskar/ Eva

Höst dukning . . . .

passar bra att göra nu och det finns så mycket vackert att ta från naturen.

Pumporna har jag köpt, det fanns så många fina modeller och svårt att välja.

Vi får gäster ikväll och det ska bli mycket trevligt.
Ljus och fina servetter måste man givetvis ha.

Jag ska köpa några större ljus också för det hade jag inte hemma.
Utan ljus kan man ju inte mysa, hi hi . . . .

Konstnär Marianne Wallinder har gjort denna vackra svamp alster, 'Aja' heter den.

Jag gillar att duka och pynta och göra det mysigt för varje årstid.
Man äter ju med ögonen också, så maten ska bli färgsprakande, men ännu hemlig.
Nu blev ju denna dukning lite 'hokus-pokus', men vi ska sitta på altanen en liten stund
(det finns värme) sen 'flyttar vi in'.
Den illgröna vaxduken hade jag väl kunnat byta ut, men jag tycker den passar in ändå.

Dagen idag är solig och vacker, lönnen vid vår utfart lyser så fint,
precis som en höstdag ska göra.

Även en höstdag kan rosorna blomma 'Gavnö' heter denna utsökta ros.

                                              Varmt välkomna goa vänner.
                                                     Trevlig helg/ Eva